bara en modell och färg

Fredagseftermiddag. Solen låg nästan i zenit och värmde behagligt snömodden som sakta rann bort. Kom till Viruplatsen med en av de små "small-dogs", minibussar som trafikerade mellan centrala Tallinn och dess förstäder. Idag ska jag besöka det stora varuhuset "Kaubamaja". Ville bara se. Förstod innan jag gick upp för entrétrappan att det inte fanns något för mig, knappt för någon. December 1989. Landet på väg att öppna sig, eller så kan haspen slås igen lika brutalt som Berlinmuren föll månaden innan.

 Såg militärpatrullen vid Viru hotell när vi steg av bussen. Soldater på permission strosade slött förbi varuhuset. Cigaretter i mungipan. Händer i fickorna. Mössa på sned. Skulle de blåsa av för en vindpust? Några kommer också ut. Tillsammans med några yngre kvinnor. Klädda som våra i slutet av 60-talet.

Svårt ta sig förbi utanför en av utgångarna. Snömodd. Mest medelålders och äldre kvinnor köar för någonting uppenbart eftertraktat därinne. Vad kan det vara? Allt är ju ransonerat. Ingen verkar se mig släntra in och uppför längs trapporna. Liten gumma på en liten pall. Bordet framför belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. Blekbeige. Hårt gummi verkar det som. Därför står de upp så rakt, par efter par.  

På golvet bredvid, gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet. En äldre- eller medelålders kvinna, bär upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill har man en knähög kjol, som man nog försöker matcha med kappan. Början av 60-talet, hemma som liten. Som en journalfilm för mig, fast i verkligheten. Här i Tallinn.