hemliga polisen

Fukten känns genom skorna. Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö ligger mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så är jag snål som vanligt. Känner en nyfiken blick. Fortfarande känner jag att min engelska kunde vara bättre när jag är utomlands. 

Promenerar under tystnad längs Pärnu gatan, förbi gamla postkontoret i sovjetisk stil. Jaan verkar ha många frågor. Är tyst. Ser osäkerhet i hans ögonrörelse. Stelt. "Främmande i sin egen stad". Enda person jag känner hyggligt väl under första resa till landet. Korsar gatan. 

Tar oss över centraltorgen Viru Väljak. Tidig decemberförmiddag 1989. Känner pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Några månader innan vaknade människors medvetande och längtan efter frihet. 

Plötsligt ser jag i ögonvrån ett snabbt gripande. Några civilklädda plockar in en person och kör snabbt därifrån. Vem var han? Varför tog de honom?

Passerar gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Något händer i ögonvrån, vid parkeringen. Osäker hur jag ska uppträda. Skyndar bort. Ryska soldater. Överallt. Ockupationstrupper. Ständigt närvarande sedan slutet av andra världskriget. Ingen ler. Inte ens mot varandra. Ser mig försiktigt omkring. Hemskt instängt hemma som liten. 

Observerade hela tiden pappa om jag gjorde rätt. Vad kunde hända? Sedan sista åren i hemstaden. Passiv till gränsen av tafatthet. Och nu snubblar jag omkring i snömodden i ett ockuperat Tallinn ?!