hösten 1944

Båten från Sverige var på väg in mot Sviby brygga. Skymtades vid horisonten. Hon var inte ensam. Många stod där med sina väskor. Tystnad. Tomma blickar. Minnen från barndom och de som inte längre fanns i livet. Gårdarna övergivna. Ingen väg tillbaka. Vattnet slog mot stenarna, som de alltid har gjort. Tiden stod still och ändå inte. Ryktet sa att sovjetiska fartyg låg utanför Paldiski, den större hamnstaden på fastlandet norr om ön. Ett kylslaget duggregn la sig över de som väntade. Tyskarna var på väg att förlora kriget. Ryssarna hade redan denna krigsvår ´44 återigen gått över gränsen vid Narva och söder om Peipsi järv. 

Några år innan kom de första gången. Maria Murmans man hämtades av någon oklar anledning. Första tiden med ryssarna var ohygglig. Många försvann. Sibirien. Eller ett nackskott. Estlands svenskar var livrädda. Många män hade gått ut i skogen som gerillasoldater. De kallades Skogsbröderna.  

Blåste kyligt där hon satt på sin brudkista och väntade. Båten närmade sig bryggan. Den var bara några meter lång och rätt smal. Några småskutor låg och guppade med varsin tamp surrad runt bryggans pålar. Var fanns hennes älskade? Oron gnagde. Vem väntar på honom när han återvänder? I sista ögonblick fick hon hjälp med sin koffert hemåt. Kunde inte lämna honom. Han var skogshuggare från Ormsö.